utanordutanluft
alla ni som tycker :
åh hon där, hon är bara med sin pojkvän hela tiden och har aldrig tid för oss!...
vet ni ens varför det är så? jag lever inte i lycklig harmoni. just nu kan jag inte säga att jag känner så mycket lycka i huvud taget. jag lever i ständig rädsla att han ska lämna mig. jag kan inte sluta vänta på att den dagen ska komma då han släpper bomben. jag vet att han älskar mig och vill dela sitt liv med mig. men jag vet också vilken enorm besvikelse jag är för honom. hur ledsen han är över att det inte går snabbare, att jag inte kan utvecklas fortare och blir ”vuxnare” och mer ansvarsfull och fixa allt det där som jag borde fixa nu. jag fyller 20 i december och jag är fortfarande fast i det gamla och förgångna. jag är inte längre i barndomen, inte heller i vuxenlivet - Im stuck in the middle. det är så det känns.
jag vill inte vara en besvikelse. jag har inte varit så här deprimerad och ledsen och förkrossad på säkert två år. jag känner mig bara så jävla.... fel. hela tiden. det är aldrig någonting positivt som kommer upp när vi diskuterar någonting. så fort han vill prata, så vet jag att jag med all rätt kommer få ont i magen.
igår efter grälet vi hade, var det som om jag inte fick någon luft. jag sjönk ner längst kylskåpet och kröp ihop i hörnet vid balkong dörren. jag frös inuti och skakade och fick en slags panik-attack. hyperventilerade och grät och grät och grät. reste mig vingligt upp efter ett tag och gick ut på balkongen. satte mig ner där och frös i bara linnet, ringde nära och kära i min telefonbok men ingen svarade. se nu hur det går när jag verkligen behöver någon - då finns Ingen där. inte en jävel. har jag mig själv att skylla? jag vet en person som skulle säga så. nej förresten två - finns en till - som inte längre är min vän, som skulle säga att allt är mitt fel och att jag inte har nåt hjärta i kroppen osv.
& allting är mitt fel. iaf i det här förhållandet. det är Mitt fel att jag går utan arbete. det är Mitt fel att jag lever på honom, som en jävla parasit. det är Mitt fel att han inte tar i mig längre och att jag känner mig som någonting katten har släpat in. jag ser mig själv i spegeln och känner inte igen de där ögonen. eller den där munnen, eller hakan eller kinderna. det är inte Jag. jag är inte här... jag är någon annan stanns. jag har inte längtat efter döden på många år. men igår ville jag verkligen dö. jag ville sluta andas där och då och... jag var besviken för att jag var tvungen att vara vid liv.
jag orkar inte mer. på fredag ska jag äntligen på en arbetsintervju. går den bra och jag blir anställd så stannar jag och vi tar det där efter. får jag inte jobbet så åker jag till stockholm för ett tag.
med hammarslagen i magen och en smärta som inte går att beskriva med ord, ett sår som inte går att ta på, ska jag ta hand om dagens disk och bädda sängen och vika in lite kläder i garderoben. jag går runt med ständig svart rök svidande i ögonen. jag behöver bara tänka på Honom för att börja gråta och skaka igen. jag kommer Aldrig få hjälp. jag kommer aldrig våga hoppas på Lycka igen. det existerar inte. jag vet inte hur jag ska lösa det här. skulle han se mig nu så skulle han säga att jag inte borde sitta här och tycka synd om mig själv. but what the hek, det är min blogg och jag skriver vad fan jag vill i den.
åh hon där, hon är bara med sin pojkvän hela tiden och har aldrig tid för oss!...
vet ni ens varför det är så? jag lever inte i lycklig harmoni. just nu kan jag inte säga att jag känner så mycket lycka i huvud taget. jag lever i ständig rädsla att han ska lämna mig. jag kan inte sluta vänta på att den dagen ska komma då han släpper bomben. jag vet att han älskar mig och vill dela sitt liv med mig. men jag vet också vilken enorm besvikelse jag är för honom. hur ledsen han är över att det inte går snabbare, att jag inte kan utvecklas fortare och blir ”vuxnare” och mer ansvarsfull och fixa allt det där som jag borde fixa nu. jag fyller 20 i december och jag är fortfarande fast i det gamla och förgångna. jag är inte längre i barndomen, inte heller i vuxenlivet - Im stuck in the middle. det är så det känns.
jag vill inte vara en besvikelse. jag har inte varit så här deprimerad och ledsen och förkrossad på säkert två år. jag känner mig bara så jävla.... fel. hela tiden. det är aldrig någonting positivt som kommer upp när vi diskuterar någonting. så fort han vill prata, så vet jag att jag med all rätt kommer få ont i magen.
igår efter grälet vi hade, var det som om jag inte fick någon luft. jag sjönk ner längst kylskåpet och kröp ihop i hörnet vid balkong dörren. jag frös inuti och skakade och fick en slags panik-attack. hyperventilerade och grät och grät och grät. reste mig vingligt upp efter ett tag och gick ut på balkongen. satte mig ner där och frös i bara linnet, ringde nära och kära i min telefonbok men ingen svarade. se nu hur det går när jag verkligen behöver någon - då finns Ingen där. inte en jävel. har jag mig själv att skylla? jag vet en person som skulle säga så. nej förresten två - finns en till - som inte längre är min vän, som skulle säga att allt är mitt fel och att jag inte har nåt hjärta i kroppen osv.
& allting är mitt fel. iaf i det här förhållandet. det är Mitt fel att jag går utan arbete. det är Mitt fel att jag lever på honom, som en jävla parasit. det är Mitt fel att han inte tar i mig längre och att jag känner mig som någonting katten har släpat in. jag ser mig själv i spegeln och känner inte igen de där ögonen. eller den där munnen, eller hakan eller kinderna. det är inte Jag. jag är inte här... jag är någon annan stanns. jag har inte längtat efter döden på många år. men igår ville jag verkligen dö. jag ville sluta andas där och då och... jag var besviken för att jag var tvungen att vara vid liv.
jag orkar inte mer. på fredag ska jag äntligen på en arbetsintervju. går den bra och jag blir anställd så stannar jag och vi tar det där efter. får jag inte jobbet så åker jag till stockholm för ett tag.
med hammarslagen i magen och en smärta som inte går att beskriva med ord, ett sår som inte går att ta på, ska jag ta hand om dagens disk och bädda sängen och vika in lite kläder i garderoben. jag går runt med ständig svart rök svidande i ögonen. jag behöver bara tänka på Honom för att börja gråta och skaka igen. jag kommer Aldrig få hjälp. jag kommer aldrig våga hoppas på Lycka igen. det existerar inte. jag vet inte hur jag ska lösa det här. skulle han se mig nu så skulle han säga att jag inte borde sitta här och tycka synd om mig själv. but what the hek, det är min blogg och jag skriver vad fan jag vill i den.
Kommentarer
Postat av: Madde
Kikar in och säger hallo...
Kramar Angelwing
Postat av: Johanna
<3
Trackback
