Ad libitum

 

Gamla minnen
Tankarna hoppar hage
I'm stuck in my head

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och jag vill inte att du ska dö mormor....... ♥

Hejsan!

Ännu en gång ber jag om ursäkt för att jag skriver alldeles för sällan här i bloggen... Jag är ingen daglig skrivare och kommer nog aldrig bli. Vilket är synd för skulle gärna vilja. Men det kommer ofta saker emellan, kommer hem sent på kvällarna efter jobbet och orkar då oftast inte göra någonting. På helgerna har jag tid att skriva men fastnar med andra saker istället. Ligger mest å kollar serier elr film elr kollar runt lite på facebook.

Vill Ni att jag har kvar bloggen? Om någon vill det, skriv en kommentar för då vet jag att Ni vill att jag ska skriva och komr fortsätta :) Och ni får gärna fråga mig vad ni vill, ställ alla möjliga frågor. Fråga på! :)
Jag svarar så gott jag kan och jag Lovar att titta in här mellan varven.

Hoppas alla haft en skön helg! Min har varit mkt lugn och jag har mest umgåtts med Jerry, ätit god mat, suttit i filt på balkongen med en cigg och kaffe och bara myst. Har även kollat på senaste avsnittet av The Vampire Diaries! Gryymt bra serie <3 Äntligen har den börjat igen!

Annars rullar mitt liv på. Jobb, kärlek, vänskap och när det finns utrymme så försöker jag ta tid för mig själv och unna mig sådant jag tycker om. Sedan finns det saker som inte är lika roliga. Men det känns för privat att berätta här tyvärr eftersom personen/personerna i fråga nog inte skulle uppskatta det..

Hur som helst, Ha en trevlig söndag kväll så hörs vi :) Kommentera och berätta vilka ni är som läser min blogg och om ni vill jag ska fortsätta skriva :)

Puss och Kram <3

"Hypnofobi/Sömnfobi är en överdriven rädsla för sömn och för att somna.

Hypnofobi/sömnfobi förekommer framför allt i vissa perioder i barnaåren då barnet är upptaget med tankar på döden och döendet och står då ofta för en rädsla att inte vakna upp igen, alternativt att man ska dö under sömnen.

I samband med svåra mardrömmar eller sk flashbacks vid posttraumatiskt stressyndrom kan man också se hypnofobi/sömnfobi och då i första hand som en undvikandereaktion där det är rädslan för mardrömmar som ligger bakom oviljan att somna. Man kan även få hypnofobi/sömnfobi av att se filmer och bli rädd för dem.

Med hjälp av NLP går hypnofobi/sömnfobi att lindra och personen upplever mindre obehag och kan leva ett normalt liv."

 

Nu vet jag vad jag lider av.. Skönt att ha ett namn på det. Och att det finns hjälp & behandling att få.
För det här går inte längre. Föregående natt var en riktigt jobbig natt. Igen. Och jag är hos min älskade Jerry den här helgen. Jag brukar kunna sova tryggt med honom. På sista tiden är det de enda som har fungerat. Vilket har lett till att jag sovit dåligt eller ytterst lite på veckorna (med sänglampan tänd och tvn framrullad framför sängen och ibland en lugnande bra bok att läsa..) och har sovit som en stock med honom på helgerna. Men nu är det tydligen slut på det oxå...
Jag måste få hjälp med det här! Förutom att det är mycket obehagligt och jag börjat hata när det är dags att gå och lägga sig, så blir jag trött och irriterad. Känner av det både psykiskt och fysiskt. Väldigt jobbigt.

Ska söka upp en terapeut eller liknade som har hand om denna typ av fobi.
Ska även kolla upp vad NLP innebär.

 

Over and out!

Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg Arg!



Nu ska jag kolla tv och dricka te. Hej

Ibland skulle jag vilja vara någon annan än den jag är.

Ibland skulle jag vilja vara någon annanstans.

Ibland önskar jag att saker och ting var annorlunda.

Det vore trevligt med lite omväxling.

Det vore trevligt att slippa känslan av ensamhet, tomhet, ledsamhet.

Det vore trevligt om man inte kunde bli låg.

Det vore trevligt om man alltid, alltid var glad.

Men en sådan verklighet existerar inte och kommer aldrig att göra.

Antingen är man ledsen eller glad. Eller något mitt i mellan.

Fast av någon anledning kan man vara ledsen eller nedstämd mycket länge, medans man är glad till och från.

Att alltid vara lycklig, det kan nog ingen vara.

Men det hade varit fint.

Jag är inte olycklig. Inte längre.

Men man kan ha pojkvän/flickvän, lägenhet, jobb, vänner och ändå inte känna sig fullständig.

När man får barn antar jag att man blir lycklig. I alla fall mestadels.

För då lever man för någon annan än bara sig själv på ett annat sätt.

Fast det finns mammor och pappor som inte alltid är lyckliga.

Och det är det som är så konstigt.

Människan kan inte vara helt igenom lycklig.

Man kan vara det stundtals eller ofta eller flera dagar i streck, kanske till och med veckor.

Men sedan händer alltid något.

Det kan vara ett gräl.

Det kan vara ett missförstånd.

Det kan vara faktiskt vad som helst.

Och när det väl händer, när känslan av hopplöshet tar över så känns det alltid lika bittert.

Dock kan man återhämta sig väldigt fort.

För en liten stund sedan var jag små irriterad på min älskling.

Han behövde bara skoja med mig och le så log jag också igen.

Den lilla irritationen lättade så att säga.

Fast det är inte alltid så enkelt.

Det är det som är så läskigt.

När man är riktigt, riktigt deprimerad då hjälper nästan ingenting.

Det kan gå flera år innan ljuset letar sig igenom mörkret och når in.

Jag önskar att man slapp bli ledsen.

Jag önskar att man aldrig skulle behöva bli nedstämd.

Det vore fint att alltid vara lycklig.

Tills en sådan verklighet existerar så fortsätter jag och alla andra att samla på solglimtar.

Vi fortsätter samla på fina minnen, vänskaper och härliga kärlekar.

Jag har min underbara pojkvän, mina underbara vänner, mina fina föräldrar och släktingar.

Och fastän vi inte alltid går ihop och fastän livet kan skaka till ibland så hittar vi oftast tillbaka till varandra igen.
Och just då, precis just då när det känns sådär bra. Då ler livet och solen strålar med full styrka.

Det är lycka för mig.

 

 

 

Känner mig så grymt deprimerad. Och irriterad. Har lust att skrika rakt ut.
Så trött. Orka sitta här som ingenting och inte känna någonting. Eller jo jag känner - total besvikelse.
Och utmattning.
Huden känns obekväm och trång, som om jag går runt som någon annan än mig själv.
Jag kommer komma upp igen, ta nya tag och vara sådär stark och glad som jag vet att jag kan vara.
Men inte idag. Idag vill jag bara dricka kaffe, bedöva huvudet med musik och inte bry mig om någonting.
Idag orkar jag inte känna efter inuti hur det känns eller hur jag mår.
Jag vill inte prata om jobb eller framtid eller bli daltad med på något sätt. Jag vill bara bli lämnad ifred.
Se inte på mig, rör mig inte, prata inte med mig - om du inte har någonting att säga som lyfter upp mig en aning från var jag än befinner mig nu dvs.
Eller proppar mig full med semla som min far planerar att göra senare idag. Det är rätta takter farsan.

Solen skiner ute och jag e på ett ganska bra humör :)

Sitter å funderar över mina vänner. Har två manliga vänner som jag ser som mina närmaste killpolare, Johan och Benjamin. Sedan har jag tre riktigt nära tjejkompisar, Maria, Johanna och Cissi. Sen har jag en vän som jag försöker återansluta mig till, Empa. Vi ska ses på tisdag och jag håller tummarna hårt.
Jag hade ett stort kompisgäng en gång i tiden och vänner genom åren som växlat med att vara tight vänskap till att rinna ut i sanden. Vänskap formas man utav och ju äldre man blir desto tydligare lär man sig vilka man kan lita på och inte. Det finns gånger man önskar man var liten igen då allting var mycket lättare och man kunde hålla ihop vänskap genom att bjuda på lördags godis eller låna ut sin favorit leksak. När man blir vuxen är det inte lika simpelt och enkelt. Det finns vänskap där allting fungerar och liksom flyter på av sig själv. Det finns även vänskap där man måste kämpa lite mer och stunder då man ibland får känna efter om det är värt det, om man blir glad av den vänskapen eller om man helt enkelt inte har orken att kämpa.
Vi alla går igenom olika stadier i livet och visst finns det riktiga ensamvargar. Men jag tror de flesta vill ha åtminstonde en vän som finns där för en och som man kan dela sina tankar och åsikter och sina bästa stunder med. Alla vill vi bli förstådda och sedda och blir vi inte det - då kan vänskapen gå sönder.
Jag tror att riktig vänskap fungerar bäst om man både ger och tar. Blir det för mycket av någon av dessa två, då fungerar det inte.
Om jag var helt utan vänner så skulle jag känna mig väldigt ensam. Jag kan inte endast ha min Jerry och min familj att stödja mig emot. Det krävs mer än så. Skulle jag på något hemskt sätt mista de vänner jag idag har så skulle jag nog efter en tid söka mig efter nya. Inte för att ersätta utan mer... ja. Vi behöver alla någon.
Så är det bara.

Ta hand om Er alla där ute och när ni känner er ensamma: Ring en vän.

Ligger i sängen och känner efter. Varför blir man alltid lite blödig på kvällarna?

Man tänker liksom mest då. Saker man kanske undviker att tänka på kommer upp till ytan. Minnen och gamla tider rispar lite extra och vissa låtar är svåra att lyssna på och man sitter mest och sappar. Man blir okoncentrerad och tappar nästan kontrollen över muren som måste få stå ivägen för att allting inte ska nå in. Den måste stå där för att jag ska kunna andas och hålla mig över ytan. Den måste stå där för att jag inte ska tappa fotfästet. Och jag måste vrida huvudet till vänster mellan varven och titta på Jerry och sätta på låtar som inte är förknippade med tunga saker. Jag vill se frammåt inte bakåt. Jag vill nå mina mål och jag vill kämpa kämpa kämpa!

Imorgon ska jag på bokrean med farmor och ta en fika efteråt. Det blir mys. Ska sova snart så tiden går fortare.

 

 

Puss och kram på Er

* *Godnatt* *

jag hatar att vara rädd. bli rädd. känna rädsla. smaka, vara, andas. rädsla. och varför känner jag så?
jag kommer nog alltid vara rädd för att bli lämnad ensam. det är och har alltid varit min största skräck. jag hatar det.
de är inte det att jag inte litar på människor (eller de jag älskar och håller av menar jag) för det gör ja. men aldrig kan jag sluta vara rädd. för att bli just.. ensam. aldrig helt och hållet sluta vara på min vakt. det är jobbigt. känns inte bra. jag ska inte behöva känna såhär. mina vänner, min älskade underbaraste jerry <3 min familj. jag har så mycket kärlek i mitt liv som jag vet finns där.
vart ifrån kommer dessa otrygga känslor...?


jag vill aldrig mer vara rädd.
jag är stark.
jag vill klara det
jag vill jag vill jag vill
jag måste

hur ska jag annars kunna leva ett vanligt normalt liv?


f u t u r e

Jahopp. Så e november snart slut. Vintern är kommen. Jag fyller 21 den 1 december :)
Önskat mig dessa två sötsaker av Jerry:

 

 

Hoppas jag får dom ^^

Rätt dumt att jag har en blogg när jag uppdaterar så sällan. Men men...

ps: för er som missat så förlovade vi oss den 14/11! me so happy :*) Älskar dig darling <3

 

 

 

 

 

Puss&Kram ppl!

Hej.
Ja det tog ett par dagar Igen sen jag skrev senast men jag skriver iaf... och nu kommer inte ens ett långt inlägg utan bara låt texter. Önskar jag var en duktig bloggare som visste hur man länkar till Spotify men nu är jag inte det. Låten heter iaf Om du inte vill ha mig av den underbara Rikard Wolff. Och ni som vill höra låten, sök på den på Spotify (den går inte att hitta på youtube tyvärr, vilket suger). Refrängen är extra kraftfull, för full effekt bör du lyssna på ganska hög volym.
Enligt mig så är det en refräng som verkligen - känns.






 


Hejdå för ikväll

Ibland blir jag så trött på mig själv. Eller inte ibland, lite titt som tätt snarare. Jag är För känslosam och För klängig och För kär och För jobbig helt enkelt... Och varför måste jag hela tiden ha bekräftelse på att du älskar mig? Att du ser mig och tycker om mig och vill vara med mig - när jag redan vet att du älskar mig och tycker om mig och ser mig. Vad är jag så rädd för? Att allting är för bra för att vara sant? Att helgerna inte är nog? Hur mycket kan man egentligen älska en annan person? Jag vet inte och jag har inga svar på mina egna frågor. Jag gråter alldeles för lätt och är alldeles för känslig. Jag tror att folk är arga på mig hela tiden och jag är ständigt rädd för att trampa någon på tårna, göra någon besviken, vara i vägen etc etc...
Jag vill inte vara såhär hyper känslig och tolka allting som negativt när mitt liv faktiskt är bra!
Jag har en underbar pojkvän, fantastiska vänner, äntligen ett jobb (som jag inte borde gnälla det minsta över bara för att det är tråkigt) och jag tjänar pengar nu som jag kan lägga undan och sakta skapa min framtid av. Så varför håller jag på såhär?!
Jag gråter. Jag drömmer otäcka drömmar på nätterna. Jag känner mig ensam utan Jerry och saknar honom alldeles för fort. Om jag varit hos honom en helg och ska åka hem på söndan eller till jobbet på måndag morgon, då får jag nästan alltid lite ont i magen, även fast jag vet att vi kommer ses igen. Vi är ju tillsammans så det är ju en självklarhet att vi träffas. Men jag blir ändå lite nere.
Och dessutom tycker jag det är jobbigt att inte bo själv å ha mitt eget lilla ställe, mitt eget lilla kryp in. Samtidigt som jag nog skulle känna mig ännu mer ensam i en tom lägenhet.... jag vet inte. Jag vet varken ut eller in när jag blir såhär...patetisk rent ut sagt. Skit också.
Nu ska jag försöka sova. Godnatt.

1. Mina dagar består av många PAPER CUTS!!!?
2. En av Jerrys katter har fått kattungar (äntligen, som vi har väntat) å i helgen ska jag få se dom :)
3. Varför blir jag alltid hungrig på sena kvällar/nätter? Det e inte bra.
4. Jag använder stora kläder så att jag ser mindre ut... (tillagt något bittert..)

Hej.
Inte skrivit på länge, inte sen jag kom tillbaka till Sthlm. Vad har hänt sen dess då?
Inte mycket. Samtidigt som det har det.
Haft storgräl med både mor och far så just nu trivs jag inte hemma.
Träffat både Maria och Johanna och jag gjorde en foto session med Johanna som blev jätte fin.
Mitt humör varierar från dag till dag. Ibland upp ibland ner. Jag plasserar mig helst mitt emellan så man kan väl säga att jag mår okej. Varken mer eller mindre.
Sen finns de ju alltid solskensdagar och dessa tänker jag spara på.
Angående komvux och mina planer att plugga så kanske det inte händer nåt med de idéerna förräns i höst. Tills dess söker jag jobb as usual...
Och träffar och umgås med de jag tycker om och försöker få till det där solskenet i mitt liv.

P&K
----<--@

I'm tired of being what you want me to be
Feeling so faithless lost under the surface
Don't know what you're expecting of me
Put under the pressure of walking in your shoes
(Caught in the undertow, just caught in the undertow)
Every step that I take is another mistake to you
(Caught in the undertow, just caught in the undertow)

I've become so numb I can't feel you there
I've become so tired so much more aware
I'm becoming this all I want to do
Is be more like me and be less like you

Can't you see that you're smothering me
Holding too tightly afraid to lose control
Cause everything that you thought I would be
Has fallen apart right in front of you
(Caught in the undertow just caught in the undertow)
Every step that I take is another mistake to you
(Caught in the undertow just caught in the undertow)
And every second I waste is more than I can take

I've become so numb I can't feel you there
I've become so tired so much more aware
I'm becoming this all I want to do
Is be more like me and be less like you

And I know I may end up failing too
But I know You were just like me 
With someone disappointed in you

I've become so numb I can't feel you there
I've become so tired so much more aware
I'm becoming this all I want to do
Is be more like me and be less like you

I've become so numb I can't feel you there
Tired of being what you want me to be
I've become so numb I can't feel you there
Tired of being what you want me to be