Ad libitum

Ibland skulle jag vilja vara någon annan än den jag är.

Ibland skulle jag vilja vara någon annanstans.

Ibland önskar jag att saker och ting var annorlunda.

Det vore trevligt med lite omväxling.

Det vore trevligt att slippa känslan av ensamhet, tomhet, ledsamhet.

Det vore trevligt om man inte kunde bli låg.

Det vore trevligt om man alltid, alltid var glad.

Men en sådan verklighet existerar inte och kommer aldrig att göra.

Antingen är man ledsen eller glad. Eller något mitt i mellan.

Fast av någon anledning kan man vara ledsen eller nedstämd mycket länge, medans man är glad till och från.

Att alltid vara lycklig, det kan nog ingen vara.

Men det hade varit fint.

Jag är inte olycklig. Inte längre.

Men man kan ha pojkvän/flickvän, lägenhet, jobb, vänner och ändå inte känna sig fullständig.

När man får barn antar jag att man blir lycklig. I alla fall mestadels.

För då lever man för någon annan än bara sig själv på ett annat sätt.

Fast det finns mammor och pappor som inte alltid är lyckliga.

Och det är det som är så konstigt.

Människan kan inte vara helt igenom lycklig.

Man kan vara det stundtals eller ofta eller flera dagar i streck, kanske till och med veckor.

Men sedan händer alltid något.

Det kan vara ett gräl.

Det kan vara ett missförstånd.

Det kan vara faktiskt vad som helst.

Och när det väl händer, när känslan av hopplöshet tar över så känns det alltid lika bittert.

Dock kan man återhämta sig väldigt fort.

För en liten stund sedan var jag små irriterad på min älskling.

Han behövde bara skoja med mig och le så log jag också igen.

Den lilla irritationen lättade så att säga.

Fast det är inte alltid så enkelt.

Det är det som är så läskigt.

När man är riktigt, riktigt deprimerad då hjälper nästan ingenting.

Det kan gå flera år innan ljuset letar sig igenom mörkret och når in.

Jag önskar att man slapp bli ledsen.

Jag önskar att man aldrig skulle behöva bli nedstämd.

Det vore fint att alltid vara lycklig.

Tills en sådan verklighet existerar så fortsätter jag och alla andra att samla på solglimtar.

Vi fortsätter samla på fina minnen, vänskaper och härliga kärlekar.

Jag har min underbara pojkvän, mina underbara vänner, mina fina föräldrar och släktingar.

Och fastän vi inte alltid går ihop och fastän livet kan skaka till ibland så hittar vi oftast tillbaka till varandra igen.
Och just då, precis just då när det känns sådär bra. Då ler livet och solen strålar med full styrka.

Det är lycka för mig.