Ad libitum

Imorgon ska jag luncha med Johanna klockan halv 12. SUSHI! Mumma ^^
På lördag ska vi laga och äta middag ihop hemma hos henne och sedan ska vi ut på kvällen och ta några öl, Obs! mys tema står på chemat, gärna på en pub med mycket kuddar och puffiga soffor.
Om det hela inte vänder dvs och vi drar vidare och kvällen blir vild och galen. Man vet ju aldrig så noga med det där. Eller med oss flickor heller för den delen :)
Mina vänner är min terapi. Dom och glass och bra musik och webb tv. Nu fattas bara sex. Nej, jag skojar bara. Det må vara slut mellan Tobbe och mig men jag ser mig fortfarande som upptagen. Idag mår jag en aning bättre. Mer stabil och ser inte endast i svart vitt. Jag kommer upp ur sängen på morgonen, rätt så sent, men jag kommer upp iaf. Jag vill inte ha någon annan man än Tobias, ingen får mig att känna som han gör. Men jag har inte lust att gräva ner mig i leran varenda dag.
Bara varannan. Och jag tänker ha roligt i helgen. Jag ser till och med fram emot det.

Mobilen ringer

"Hej Angelica det här är Camilla. Jag vill bara meddela att vi har gått vidare med en annan sökande så du behöver inte komma hit på torsdag och provjobba hos oss. Tack för ditt intresse och lycka till med allting!"


Tack som fan...

Jag vet inte om jag klarar mer nu. Snart går jag ut och super skallen av mig eller nånting. Inte för att det hjälper mer än bara för stunden men jag är verkligen helt desperat nu efter någonting, någonting som får mig att bli lugn för just nu är det som om mitt batteri har slutat fungera. Jag saknar dig. Jag drömmer om dig och vaknar kallsvettig varje natt eller så kan jag inte somna alls tills jag slutligen gör det vid 5-6 på morgonen... Jag har ingen aptit på livet. Jag ska provjobba på torsdag borta i Kista och jag kan inte äns vara glad... Jag tar emot den här förkylningen med öppna armar för då slipper jag ha någon nära inpå för jag smittar och det är lika bra det. Jag vill bara vara ifred.
Det var ju såhär det inte fick bli... Jag skulle ju inte krypa in i mig själv och försvinna och ge upp allting. Jag vill inte men jag klarar inte det här :'( Jag vill inte vara utan mannen i mitt liv. Om han inte kan inse det så skiter jag fullständigt i om jag går under. Orkar inte mamma och pappa med mig för att jag inte orkar ta tag i någonting eller för att jag är helt lealös och tyst, så får dom väl kasta ut mig då!
I just don't care anymore.

Förkyld och jävlig. Huvudet känns minst tre nummer för stort. Har egentligen inget intressant att säga er ikväll.. Just nu lever jag i en feberdimma och duger inte till nåt :p höhö

Ville bara säga hej, så HEJ

Puss //Angelica

Mörkgrå moln. Risk för regn...
Usch, vill gärna sitta kvar här i all oändlighet och inte behöva göra någonting. Tänk om jag inte hade någon press på mig, tänk om ingen förväntade sig någonting av mig, tänk om jag inte behövde leva upp till alla dessa förväntningar. Tänk om jag bara var fri. Med all den här pressen och allt tjat jag ideligen får höra, så vill jag inget heldre än att ligga i min säng med en bra bok och aldrig behöva gå upp och göra någon nytta. Skulle jag bott i en egen lägenhet och haft min frihet, så hade jag kanske å andra sidan legat och förmultnat i min ensamhet. Ur den synvinkeln är det bra att jag ibland blir tjatad på, att tillexempel Maria drar ut mig på promenader på kvällarna och att jag är bjuden på middag till mina kusiner på lördag.

Men jag vill ändå bara sova.
Visst är jag brutalt jävla tråkig.
.

Idag ska jag på arb intervju i Kista. Lär bli intressant. Sedan ska jag in till stan och ta en fika med Madde (numera Effy) och dricka latte på Kaffe Koppen. Fint väder med massa sol. Hoppas det inte blåser allt för mycket för då blir det kallt om händerna. Ska ta med mina vantar idag för igår var det inte kul... kunde knappt knyta skorna.
Ätit en snabb frukost nyss och ska ta en buss som går 13:02.
Sen ikväll vet jag inte alls vad jag ska göra... ska äta middag hemma iaf och inte ute som jag gjort nästan varenda dag hitills. Eller ja... igår åt jag inte så mycket alls. Det börjar synas lite på magen. Nu får ni inte ta det här fel - jag svälter inte mig själv, jag har ingen aptit bara... Har ni någon gång haft känslan av att ni sakta vittrar sönder? Igår hade jag den känslan i kroppen hela dagen. Jag trivs inte här. Jag vill inte bo hos mina föräldrar. Jag vill hem till Göteborg och min säng och mitt kök och min katt och mitt badrum. Förut när jag bodde i Göteborg och åkte till Stockholm ibland för att hälsade på mamma och pappa, så var det så skönt för då visste jag att jag alltid hade ett annat hem att komma tillbaka till. Nu har jag liksom inget val, om jag inte vill bo på gatan dvs... vilket inte är någon direkt lockande tanke. Och ja jag är en riktig gnällspik jag vet, men tänk er att ni levt 1 år utan föräldrar och klarat er själva och tagit ansvar och sedan tvingas lämna en stad som ni börjat trivas i och älska. Då är det inte så konstigt att jag gnäller ellerhur... Det är inge kul att vakna upp själv varje morgon när man är van att se ett bekant ansikte ligga där bredvid på kudden. En solig dag som den här brukade skicka in ljus genom fönstret och stråla över dina ögonlock och ner för dina kinder och blänka i ditt hår. Som en gloria. Jag saknar dom stunder då du låg sådär nära varje morgon och jag kunde sträcka ut handen och röra vid dig närhelst jag ville.


Jaja...gnälla kan jag iaf....
Hejdå för nu

Hej där. Ny snygg blogg design skapad av min underbara vän Madde, tack älskling <3
Den blev mycket fin! :))
Sitter hemma hos mor och lyssnar på Alice Cooper och funderar på att äta lite frukost. Ska in till stan senare och träffa Johanna panna och ta en fika och promenera på Stockholms gator. Det kan behövas.. behöver komma ut. Försöker göra någonting varje dag så jag aldrig blir riktigt stillastående för då kommer smärtan rullande i djupa vågor och jag vill bara krypa upp i Tobias knä och lägga armarna kring hans hals. Därför får jag aldrig göra ingenting, måste alltid göra någonting. Inatt kunde jag inte sova t ex, och då gick jag och satte mig på ballkongen och rökte många cigaretter och tittade på stjärnorna och vågorna rullade över mig i takt med mina andetag. Jag saknar honom något så fruktansvärt och ändå måste jag le och gå rak i ryggen, visa att jag kan klara mig bra utan honom, att jag inte behöver honom. Och sure det kan jag säkert göra, klara mig menar jag. Men jag behöver honom desto mer.

Jag mår bättre undan för undan, jag gråter inte längre. Det är mer som en inre smärta som jag har med mig hela tiden men som dämpas något när jag sysselsätter mig. Jag ringde faktikst Tobbe igår och pratade lite. Det gick bra, jag kan prata normalt och tillochmed skratta ihop med honom när han säger någonting kul. Då det blir svårare är när vi ska lägga på och säga godnatt eller hejdå. Då vill jag bara säga att jag älskar honom och att jag hoppas vi ses snart och att jag längtar efter honom. Men jag säger aldrig någonting sånt. Jag vill inte vira in mig i det som kallas för Hopp. För gör jag det och aldrig slutar hoppas på honom någonsin så kommer jag aldrig kunna leva ett normalt liv. Jag måste försöka, hur jävla svårt det än är, så Måste jag försöka släppa honom lite grann i taget varje dag. Jag vill det ska bli vi igen men jag kan inte Hoppas på det. Jag måste kunna leva utan honom. Jag måste kunna jobba, ha roligt, umgås med mina vänner, ta lång promenader, prata i telefon, dricka kaffe, lyssna på musik - Utan honom. Jag måste. Jag vill inte, men jag måste.

Nu har jag (Tindralen) skapat en nyare och fräschade design och min kära vän Angelica!

Somewhere out there,
Beneath the pale moonlight,
Someone's thinking of me,
And loving me tonight.

Somewhere out there,
Someone's saying a prayer,
That we'll find one another,
In that big somewhere out there.

And even though I know how very far apart we are,
It helps to think we might be wishing on the same bright star,
And when the night wind starts to sing a lonesome lullaby,
It helps to think we're sleeping underneath the same big sky.

Somewhere out there,
If love can see us through,
Then we'll be together,
Somewhere out there,
Out where dreams
Come true...

Idag var jag hos tandläkaren för sista gratis gången innan jag fyller 20 (tänkte jag då), men nej man måste betala samma år som man fyller 20 så jag fick inte nåt gratis idag alls:S Hade inga pengar med mig eftersom jag inte visste om de ändrade reglerna, så de satte upp det på faktura åt mig. När de grävde runt inne i munnen och gjorde de dom brukar göra när man är där och röntage mina tänder (hatar den där grejen de stoppar in i munnen, så vass och obekväm!) så såg tandläkaren att min visdomstand på höger sida har kommit upp ungefär till hälften och att den växer fel och ligger och trycker mot tanden bredvid, vilket kan ge den tanden ett hål och jag kan även få problem och inflamation i tandköttet. Så om några månader, jag vet inte när för sådant här kan ju ta hur lång tid som helst, så ska jag på operation på danderyds sjukhus eller något annat sjukhus i närheten och ta bort tanden. Förstår ni hur uppskakad jag är nu?! Jag har aldrig någonsin haft tandläkarskräck men fyfan det där hade jag inte ställt in mig på när jag gick dit idag. Så jag ska alltså vara vaken under operationen men få en massa bedövning så jag slipper smärtan vilket betyder att de måste ta en spruta och sticka in i mitt tandkött och jag HATAR allt som har med sprutor och nålar och stick att göra så jag mår inte så bra över det här nu och jag kommer fan få panik när jag ligger där med öppen mun och inte kan göra någonting annat än att gapa. Ska väl ta med mig mor min så jag slipper vara själv under operationen. Det är lång tid tills dess men jag kan inte låta bli att oroa mig redan :S Fan vad jag önskar att jag kunde ringa Tobbe nu och få lite stöd och tröst, eller ännu heldre att det fick va han ist för mamma som var med under operationen och kunde sitta och hålla mig i handen. Jag skulle känna mig mycket lugnare då. Om jag iaf fick ringa honom nu.... fan... :(

Usch. Vilken hemsk natt jag har haft. En riktig panikartad gråt-tills-tårkanalerna-torkar-ut -natt. Och jag smsade Tobias och var jobbig fastän jag lovat att inte vara det och inte höra av mig till honom och låta allting få vila. Jag bröt "reglerna" och nu måste han vara hemskt ledsen på mig :/ Det är så hemskt att behöva gå igenom det här. Och jag är inte riktigt här...jag är här men jag känner ingenting. Allt är bara suddigt och det känns som om jag har metervis med taggtråd lindat kring hals, armar och ben. Lindad runt vart enda litet finger och varenda liten tå. Min mun är igensydd och jag är stum. Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska göra eller hur jag ska agera eller bete mig. Dagarna bara flyter förbi på en flod av tjära. Tiden tickar iväg men jag står still. Jag orkar inte gå in på bilddagboken eller skriva här på bloggen eller aktivera mig på något sätt...
Inatt låg jag och rabblade om och om igen: Jag ska fixa det här, jag ska fixa det här, jag ska fixa det här och om vi blir tillsammans igen så är det bra och om vi inte blir det så ska jag ändå fixa det här, jag ska bli stark och jag ska fixa det här...

Allt var bra när jag slutligen somnade. Jag hade min framtid uppmålad och klar innanför ögonlocken och en övertygelse om att jag kan klara allting bara jag ger mig fan på det.
Jag vaknar upp idag vid 11 fastän jag tänkte gå upp kl 10 och min övertygelse har minimerats till nästan ingenting. Dvs min tro på mig själv är borta igen. Och jag är trött.

Hej såhär på kvälls kvisten. Maria åkte hem vid sju tiden och jag var ensam en stund men ringde sen Lotta och fråga om hon ville komma över. Så vi har tittat på Stjärnor på is och knaprat chips. Pappa kommer väl hem inatt ngn gång, typ två tiden kanske. Jag ska kolla på ett avsnitt till av Fråga Olle på kanal 5:s webbtv och sedan ska jag krypa ner och halvsova med täcke och kudde i soffan framför tvn. Jag kanske tillomed blir kvar där inatt, vem vet.
Godnatt folket
All min kärlek och ömhet går till Göteborg denna sena höstkväll.

Igår vart det en mycket trevlig kväll. Maria kom över och vi åt pizza till lunch och tittade på Ratatouille. Senare kom Lotta förbi, och hon, pappa, Maria och jag tillbringade kvällen genom att äta en god middag, dricka öl och lyssna på Povel Ramel in på sena timmarna. Jag sov ganska oroligt inatt och drömde en del och vred och vände på mig innan jag slutligen vaknade vid 10 imorse. Ville inte ligga och tänka och börja gråta där vägg i vägg med pappa och Lotta (hon sov över) så jag gick upp och gjorde en stor frukost till oss tre. Sedan har jag bara försökt fördriva tiden idag, kanske ska städa rummet senare... och vara lite duktig. Riktigt tråkväder idag. En dag gjord för att vara inomhus och titta på film och dricka kaffe och te i massor. Ikväll kommer Maria över igen och vi ska käka middag tillsammans och snacka strunt osv. Pappa ska ut med några kollegor och är inte hemma igen förräns sent inatt ngn gång, och jag känner att jag inte fixar att vara ensam just nu... så hade Maria inte kommit hit ikväll så hade jag åkt någon annan stanns. Vet dock inte var. Det trevligaste vore ju om en viss person kunde ringa på dörren och krama mig hårt och hålla mig i handen. Önska kan man ju alltid göra.... :/        Jag saknar dig älskling.

Sitter och dricker en kopp te och ett glas vitamindricka. Kom hit för en stund sedan, mitt tåg var väääldigt försenat, kom till centralen 2 eller tillåmed 3 timmar senare än jag skulle gjort egentligen. Så jag är något seg i kroppen nu. Här hade jag tänkt mig en snabb och på det sättet något mindre smärtsam resa till Stockholm men ist blev det lååångtråkigt och inte det minsta smärtfritt. Känns som jag har ont lite här och där. Och jag mår illa. Av situationen jag befinner mig i, av att bo här igen, av att ha mist mitt första riktiga hem utan föräldrar, och jag har ingen katt längre heller. Och såklart saknar jag Tobias varma lena kropp intill min och känslan av hans mjuka läppar mot mina. Glittret i hans ögon. Hans leende, hans doft, sättet hans hår aldrig kan ligga helt platt på huvudet, hans fingrar sammanflätade med mina, hans söta lilla rumpa i ett par jeans efter duschen, hans kyssar, hans skratt som ibland kan låta så roligt högt, hans sätt att förstå utan att behöva säga någonting, hur han famlar efter mig i sömnen...


Piss skit fitta kuk helvete också :'( :'( :'( :'( :'(

Idag åker jag till Stockholm. Tåget avgår kl 15:42 är framme 18:45.
Jag har så ont i magen, i huvudet, i kroppen, i själen. Men ondast är värken i hjärtat.
Och det kommer värka tills det blir vi igen. Men tänkt om det aldrig blir vi igen? I så fall... kommer det göra ont för alltid. Jag älskar dig min största kärlek. Du fick mig att leva igen och se på livet med ljusare ögon. Jag vill inte gå. Jag vill ropa dig tillbaka. Kom tillbaka i din mörkblå bil och samla in mig i dina armar och säg att du aldrig kommer att släppa taget om mig igen. Jag vet du sagt att jag inte ska hoppas eller vänta på dig. Men jag kan inte rå för det. Jag kommer alltid att hoppas. Jag kommer alltid att vänta.
Jag kommer alltid att älska dig.

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

When you cried I'd wipe away all of your tears
When you'd scream I'd fight away all of your fears
I held your hand through all of these years
But you still have all of me

Mulet men ändå lite sol. Så ser vädret ut just nu. Jag vaknade vid 10 och tänker nog mest vara för mig själv och ta det lugnt idag. Ska fixa upp oredan i köket förstås men annars så... vet jag inte vad jag ska göra. Eller snarare, vad jag har lust att göra. Ska söka jobb på Backaplan och runt i Backa området... Någonting som behövs göras men som jag inte orkar göra just precis idag. Mådde dåligt igår. Visste varken ut eller in. Det började bli något bättre framåt läggdags och jag lyckades tillslut somna. Nu när jag sitter här kan jag känna att oron finns kvar under skinnet. Kommer det komma flera sådana här kvällar? Jag är rädd för jag vill inte dit igen. Jag vill verkligen inte tillbaka.

"Jag vill känna en kuk inom mig, pressa sönder mig in i mig, djupt in i mig, bedöva mig, söva mig, bedröva mig, pröva mig. Hugg hugg hugg hugg slå slå slå slå stöt för stöt för stöt till jag inte kan se någonting och inte höra någonting förutom mitt hjärtas hårda snabba slag innanför bröstet. Händer som gräppar, smeker, kväver."
 Har jag någonsin berättat att jag nästan varit en nymphoman när jag mådde som sämst? Jag hade inte sex med dom, dvs inget in ut sprut skjut, men de som känner mig kanske aldrig har funderat på varför jag hånglade runt så mycket och stötte på alla killar på fester, på krogen osv - som om jag vore kåtast i Sverige. Riktigt så ligger det inte till..
Nu vet ni det.

Jag är tillbaka i mina gamla skor. Men jag vill inte inse det. Den där klådan under huden som kommer periodvis har börjat dyka upp allt oftare, tätare, närmare, överallt, inuti. Förträngning. Det är min nya hobby. Jag förträngde att jag fick sparken på GP. Jag förträngde när min farfar dog. Jag förträngde när Kevin berättade att han inte var kär i mig längre. Jag förtränger att Tobias trampar på mig och jag förtränger att det gör ont. Samtidigt som jag vet han gör det för min skull så kan man inte bete sig hur som helst. Jag behöver prata med någon men jag vet inte om någon vill lyssna. Och jag kan inte berätta ändå. Jag kan inte sätta fingret på exakt det jag känner men en sak kvarstår. Någonting är fel. Fruktansvärt fel. Och jag förtränger det. Jag vill inte se. Jag vill inte höra. Jag vill framförallt inte Känna. Jag brände mig med stearin men det kändes ingenting. Inte en gnutta smärta utöver det vanliga. Jag behöver någonting större. Och jag kan inte. Och det gör mig förtvivlad... för jag får inte göra någonting som tystnar det här svarta, hårda, kalla som Bits och River mig innefrån och ut. Det frustrerar mig. Jag vill ha tystnaden. Jag vill inte känna den här tunga pressen på mina axlar. Jag vill kunna Andas normalt.
Det känns så. Tomt.