Ad libitum

Usch. Vilken hemsk natt jag har haft. En riktig panikartad gråt-tills-tårkanalerna-torkar-ut -natt. Och jag smsade Tobias och var jobbig fastän jag lovat att inte vara det och inte höra av mig till honom och låta allting få vila. Jag bröt "reglerna" och nu måste han vara hemskt ledsen på mig :/ Det är så hemskt att behöva gå igenom det här. Och jag är inte riktigt här...jag är här men jag känner ingenting. Allt är bara suddigt och det känns som om jag har metervis med taggtråd lindat kring hals, armar och ben. Lindad runt vart enda litet finger och varenda liten tå. Min mun är igensydd och jag är stum. Jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska göra eller hur jag ska agera eller bete mig. Dagarna bara flyter förbi på en flod av tjära. Tiden tickar iväg men jag står still. Jag orkar inte gå in på bilddagboken eller skriva här på bloggen eller aktivera mig på något sätt...
Inatt låg jag och rabblade om och om igen: Jag ska fixa det här, jag ska fixa det här, jag ska fixa det här och om vi blir tillsammans igen så är det bra och om vi inte blir det så ska jag ändå fixa det här, jag ska bli stark och jag ska fixa det här...

Allt var bra när jag slutligen somnade. Jag hade min framtid uppmålad och klar innanför ögonlocken och en övertygelse om att jag kan klara allting bara jag ger mig fan på det.
Jag vaknar upp idag vid 11 fastän jag tänkte gå upp kl 10 och min övertygelse har minimerats till nästan ingenting. Dvs min tro på mig själv är borta igen. Och jag är trött.