Ad libitum

Jag vet inte om jag klarar mer nu. Snart går jag ut och super skallen av mig eller nånting. Inte för att det hjälper mer än bara för stunden men jag är verkligen helt desperat nu efter någonting, någonting som får mig att bli lugn för just nu är det som om mitt batteri har slutat fungera. Jag saknar dig. Jag drömmer om dig och vaknar kallsvettig varje natt eller så kan jag inte somna alls tills jag slutligen gör det vid 5-6 på morgonen... Jag har ingen aptit på livet. Jag ska provjobba på torsdag borta i Kista och jag kan inte äns vara glad... Jag tar emot den här förkylningen med öppna armar för då slipper jag ha någon nära inpå för jag smittar och det är lika bra det. Jag vill bara vara ifred.
Det var ju såhär det inte fick bli... Jag skulle ju inte krypa in i mig själv och försvinna och ge upp allting. Jag vill inte men jag klarar inte det här :'( Jag vill inte vara utan mannen i mitt liv. Om han inte kan inse det så skiter jag fullständigt i om jag går under. Orkar inte mamma och pappa med mig för att jag inte orkar ta tag i någonting eller för att jag är helt lealös och tyst, så får dom väl kasta ut mig då!
I just don't care anymore.