Ad libitum

Jag är tillbaka i mina gamla skor. Men jag vill inte inse det. Den där klådan under huden som kommer periodvis har börjat dyka upp allt oftare, tätare, närmare, överallt, inuti. Förträngning. Det är min nya hobby. Jag förträngde att jag fick sparken på GP. Jag förträngde när min farfar dog. Jag förträngde när Kevin berättade att han inte var kär i mig längre. Jag förtränger att Tobias trampar på mig och jag förtränger att det gör ont. Samtidigt som jag vet han gör det för min skull så kan man inte bete sig hur som helst. Jag behöver prata med någon men jag vet inte om någon vill lyssna. Och jag kan inte berätta ändå. Jag kan inte sätta fingret på exakt det jag känner men en sak kvarstår. Någonting är fel. Fruktansvärt fel. Och jag förtränger det. Jag vill inte se. Jag vill inte höra. Jag vill framförallt inte Känna. Jag brände mig med stearin men det kändes ingenting. Inte en gnutta smärta utöver det vanliga. Jag behöver någonting större. Och jag kan inte. Och det gör mig förtvivlad... för jag får inte göra någonting som tystnar det här svarta, hårda, kalla som Bits och River mig innefrån och ut. Det frustrerar mig. Jag vill ha tystnaden. Jag vill inte känna den här tunga pressen på mina axlar. Jag vill kunna Andas normalt.
Det känns så. Tomt.