Tja
Hej där. Ny snygg blogg design skapad av min underbara vän Madde, tack älskling <3
Den blev mycket fin! :))
Sitter hemma hos mor och lyssnar på Alice Cooper och funderar på att äta lite frukost. Ska in till stan senare och träffa Johanna panna och ta en fika och promenera på Stockholms gator. Det kan behövas.. behöver komma ut. Försöker göra någonting varje dag så jag aldrig blir riktigt stillastående för då kommer smärtan rullande i djupa vågor och jag vill bara krypa upp i Tobias knä och lägga armarna kring hans hals. Därför får jag aldrig göra ingenting, måste alltid göra någonting. Inatt kunde jag inte sova t ex, och då gick jag och satte mig på ballkongen och rökte många cigaretter och tittade på stjärnorna och vågorna rullade över mig i takt med mina andetag. Jag saknar honom något så fruktansvärt och ändå måste jag le och gå rak i ryggen, visa att jag kan klara mig bra utan honom, att jag inte behöver honom. Och sure det kan jag säkert göra, klara mig menar jag. Men jag behöver honom desto mer.
Jag mår bättre undan för undan, jag gråter inte längre. Det är mer som en inre smärta som jag har med mig hela tiden men som dämpas något när jag sysselsätter mig. Jag ringde faktikst Tobbe igår och pratade lite. Det gick bra, jag kan prata normalt och tillochmed skratta ihop med honom när han säger någonting kul. Då det blir svårare är när vi ska lägga på och säga godnatt eller hejdå. Då vill jag bara säga att jag älskar honom och att jag hoppas vi ses snart och att jag längtar efter honom. Men jag säger aldrig någonting sånt. Jag vill inte vira in mig i det som kallas för Hopp. För gör jag det och aldrig slutar hoppas på honom någonsin så kommer jag aldrig kunna leva ett normalt liv. Jag måste försöka, hur jävla svårt det än är, så Måste jag försöka släppa honom lite grann i taget varje dag. Jag vill det ska bli vi igen men jag kan inte Hoppas på det. Jag måste kunna leva utan honom. Jag måste kunna jobba, ha roligt, umgås med mina vänner, ta lång promenader, prata i telefon, dricka kaffe, lyssna på musik - Utan honom. Jag måste. Jag vill inte, men jag måste.
Den blev mycket fin! :))
Sitter hemma hos mor och lyssnar på Alice Cooper och funderar på att äta lite frukost. Ska in till stan senare och träffa Johanna panna och ta en fika och promenera på Stockholms gator. Det kan behövas.. behöver komma ut. Försöker göra någonting varje dag så jag aldrig blir riktigt stillastående för då kommer smärtan rullande i djupa vågor och jag vill bara krypa upp i Tobias knä och lägga armarna kring hans hals. Därför får jag aldrig göra ingenting, måste alltid göra någonting. Inatt kunde jag inte sova t ex, och då gick jag och satte mig på ballkongen och rökte många cigaretter och tittade på stjärnorna och vågorna rullade över mig i takt med mina andetag. Jag saknar honom något så fruktansvärt och ändå måste jag le och gå rak i ryggen, visa att jag kan klara mig bra utan honom, att jag inte behöver honom. Och sure det kan jag säkert göra, klara mig menar jag. Men jag behöver honom desto mer.
Jag mår bättre undan för undan, jag gråter inte längre. Det är mer som en inre smärta som jag har med mig hela tiden men som dämpas något när jag sysselsätter mig. Jag ringde faktikst Tobbe igår och pratade lite. Det gick bra, jag kan prata normalt och tillochmed skratta ihop med honom när han säger någonting kul. Då det blir svårare är när vi ska lägga på och säga godnatt eller hejdå. Då vill jag bara säga att jag älskar honom och att jag hoppas vi ses snart och att jag längtar efter honom. Men jag säger aldrig någonting sånt. Jag vill inte vira in mig i det som kallas för Hopp. För gör jag det och aldrig slutar hoppas på honom någonsin så kommer jag aldrig kunna leva ett normalt liv. Jag måste försöka, hur jävla svårt det än är, så Måste jag försöka släppa honom lite grann i taget varje dag. Jag vill det ska bli vi igen men jag kan inte Hoppas på det. Jag måste kunna leva utan honom. Jag måste kunna jobba, ha roligt, umgås med mina vänner, ta lång promenader, prata i telefon, dricka kaffe, lyssna på musik - Utan honom. Jag måste. Jag vill inte, men jag måste.
Kommentarer
Trackback
