Ad libitum

jag hatar att vara rädd. bli rädd. känna rädsla. smaka, vara, andas. rädsla. och varför känner jag så?
jag kommer nog alltid vara rädd för att bli lämnad ensam. det är och har alltid varit min största skräck. jag hatar det.
de är inte det att jag inte litar på människor (eller de jag älskar och håller av menar jag) för det gör ja. men aldrig kan jag sluta vara rädd. för att bli just.. ensam. aldrig helt och hållet sluta vara på min vakt. det är jobbigt. känns inte bra. jag ska inte behöva känna såhär. mina vänner, min älskade underbaraste jerry <3 min familj. jag har så mycket kärlek i mitt liv som jag vet finns där.
vart ifrån kommer dessa otrygga känslor...?


jag vill aldrig mer vara rädd.
jag är stark.
jag vill klara det
jag vill jag vill jag vill
jag måste

hur ska jag annars kunna leva ett vanligt normalt liv?


f u t u r e