Ad libitum

Ibland blir jag så trött på mig själv. Eller inte ibland, lite titt som tätt snarare. Jag är För känslosam och För klängig och För kär och För jobbig helt enkelt... Och varför måste jag hela tiden ha bekräftelse på att du älskar mig? Att du ser mig och tycker om mig och vill vara med mig - när jag redan vet att du älskar mig och tycker om mig och ser mig. Vad är jag så rädd för? Att allting är för bra för att vara sant? Att helgerna inte är nog? Hur mycket kan man egentligen älska en annan person? Jag vet inte och jag har inga svar på mina egna frågor. Jag gråter alldeles för lätt och är alldeles för känslig. Jag tror att folk är arga på mig hela tiden och jag är ständigt rädd för att trampa någon på tårna, göra någon besviken, vara i vägen etc etc...
Jag vill inte vara såhär hyper känslig och tolka allting som negativt när mitt liv faktiskt är bra!
Jag har en underbar pojkvän, fantastiska vänner, äntligen ett jobb (som jag inte borde gnälla det minsta över bara för att det är tråkigt) och jag tjänar pengar nu som jag kan lägga undan och sakta skapa min framtid av. Så varför håller jag på såhär?!
Jag gråter. Jag drömmer otäcka drömmar på nätterna. Jag känner mig ensam utan Jerry och saknar honom alldeles för fort. Om jag varit hos honom en helg och ska åka hem på söndan eller till jobbet på måndag morgon, då får jag nästan alltid lite ont i magen, även fast jag vet att vi kommer ses igen. Vi är ju tillsammans så det är ju en självklarhet att vi träffas. Men jag blir ändå lite nere.
Och dessutom tycker jag det är jobbigt att inte bo själv å ha mitt eget lilla ställe, mitt eget lilla kryp in. Samtidigt som jag nog skulle känna mig ännu mer ensam i en tom lägenhet.... jag vet inte. Jag vet varken ut eller in när jag blir såhär...patetisk rent ut sagt. Skit också.
Nu ska jag försöka sova. Godnatt.