Prat om vänskap
Solen skiner ute och jag e på ett ganska bra humör :)
Sitter å funderar över mina vänner. Har två manliga vänner som jag ser som mina närmaste killpolare, Johan och Benjamin. Sedan har jag tre riktigt nära tjejkompisar, Maria, Johanna och Cissi. Sen har jag en vän som jag försöker återansluta mig till, Empa. Vi ska ses på tisdag och jag håller tummarna hårt.
Jag hade ett stort kompisgäng en gång i tiden och vänner genom åren som växlat med att vara tight vänskap till att rinna ut i sanden. Vänskap formas man utav och ju äldre man blir desto tydligare lär man sig vilka man kan lita på och inte. Det finns gånger man önskar man var liten igen då allting var mycket lättare och man kunde hålla ihop vänskap genom att bjuda på lördags godis eller låna ut sin favorit leksak. När man blir vuxen är det inte lika simpelt och enkelt. Det finns vänskap där allting fungerar och liksom flyter på av sig själv. Det finns även vänskap där man måste kämpa lite mer och stunder då man ibland får känna efter om det är värt det, om man blir glad av den vänskapen eller om man helt enkelt inte har orken att kämpa.
Vi alla går igenom olika stadier i livet och visst finns det riktiga ensamvargar. Men jag tror de flesta vill ha åtminstonde en vän som finns där för en och som man kan dela sina tankar och åsikter och sina bästa stunder med. Alla vill vi bli förstådda och sedda och blir vi inte det - då kan vänskapen gå sönder.
Jag tror att riktig vänskap fungerar bäst om man både ger och tar. Blir det för mycket av någon av dessa två, då fungerar det inte.
Om jag var helt utan vänner så skulle jag känna mig väldigt ensam. Jag kan inte endast ha min Jerry och min familj att stödja mig emot. Det krävs mer än så. Skulle jag på något hemskt sätt mista de vänner jag idag har så skulle jag nog efter en tid söka mig efter nya. Inte för att ersätta utan mer... ja. Vi behöver alla någon.
Så är det bara.
Ta hand om Er alla där ute och när ni känner er ensamma: Ring en vän.
Sitter å funderar över mina vänner. Har två manliga vänner som jag ser som mina närmaste killpolare, Johan och Benjamin. Sedan har jag tre riktigt nära tjejkompisar, Maria, Johanna och Cissi. Sen har jag en vän som jag försöker återansluta mig till, Empa. Vi ska ses på tisdag och jag håller tummarna hårt.
Jag hade ett stort kompisgäng en gång i tiden och vänner genom åren som växlat med att vara tight vänskap till att rinna ut i sanden. Vänskap formas man utav och ju äldre man blir desto tydligare lär man sig vilka man kan lita på och inte. Det finns gånger man önskar man var liten igen då allting var mycket lättare och man kunde hålla ihop vänskap genom att bjuda på lördags godis eller låna ut sin favorit leksak. När man blir vuxen är det inte lika simpelt och enkelt. Det finns vänskap där allting fungerar och liksom flyter på av sig själv. Det finns även vänskap där man måste kämpa lite mer och stunder då man ibland får känna efter om det är värt det, om man blir glad av den vänskapen eller om man helt enkelt inte har orken att kämpa.
Vi alla går igenom olika stadier i livet och visst finns det riktiga ensamvargar. Men jag tror de flesta vill ha åtminstonde en vän som finns där för en och som man kan dela sina tankar och åsikter och sina bästa stunder med. Alla vill vi bli förstådda och sedda och blir vi inte det - då kan vänskapen gå sönder.
Jag tror att riktig vänskap fungerar bäst om man både ger och tar. Blir det för mycket av någon av dessa två, då fungerar det inte.
Om jag var helt utan vänner så skulle jag känna mig väldigt ensam. Jag kan inte endast ha min Jerry och min familj att stödja mig emot. Det krävs mer än så. Skulle jag på något hemskt sätt mista de vänner jag idag har så skulle jag nog efter en tid söka mig efter nya. Inte för att ersätta utan mer... ja. Vi behöver alla någon.
Så är det bara.
Ta hand om Er alla där ute och när ni känner er ensamma: Ring en vän.
Kommentarer
Postat av: Denise - Ännu en mammablogg
sv: aaw tack gulle du :D Nej självklart ska jag inte sluta upp med att vara jag :)
Trackback
