Ad libitum

min buss går 09:54 och mitt tåg går 10:52 och jag är framme i sthlm 13:50.
tårarna rinner lite till och från... det är jobbigt varje gång. fast nu är det värre för nu vet jag inte när vi får tid att ses igen. beroende på Om jag får jobbet, När jag får jobbet. och när jag har ledig tid i så fall, om jag kommer jobba på helgerna också eller inte, osv.
att få en sista kyss, att se honom åka iväg i sin bil och veta att det var sista gången jag ser honom på länge...det är som en spark i ansiktet. jag ville skrika kom tillbaka!. dra in honom i lägenheten igen, hålla om honom och aldrig släppa taget. stoppa honom från att lämna mig kvar i den här ensamheten som är så kall och tyst. mina känslor och jag sätts på prov nu. jag Måste fixa det utan honom, jag kan inte ha honom att stödja mig på under tiden. jag Måste våga visa framfötterna, le och vara duktig. våga visa att jag kan.. jag också. han kommer bara finnas via telefon och sms under den här tiden. jag kan inte fysiskt röra vid honom. jag kan inte vara nära intill eller känna lukten utav honom.
kärlek gör ont. fan vad sant det är. så obegripligt ont.
en smärta som skär genom sten och stål men som skär så fina snitt att de är perfekta. och man kan inte låta bli att beundra dom, titta på dom, och skära sig lite till.