To much love will kill you
Jag läste några av dina gamla dagboksinlägg på helgon från 2007. Jag var med i nästan alla.
Jag har en jättefin pojkvän som makes my heart goes boom boom boom.
Fast samtidigt som jag älskar honom villkorslöst och skulle kunna gå i döden för honom, så älskar jag honom ändå "lagom" mycket. Om det nu finns någonting sådant. Jag älskar Tobias på ett sett som inte gör mig sjuk, jag är inte beroende av honom och skulle nog inte bli en stalker om vårat förhållande tog slut. Jag är kär i honom och vill dela resten av mitt liv med honom och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Men våran kärlek är inte sjuk.
Min kärlek till Kevin var sjuk. Inte i början men mot slutet. Han är någon jag aldrig kommer glömma, någon jag aldrig kommer sluta tänka på. När han inte var min så var han bara tvungen att bli min igen. Jag kunde inte få det ur mitt huvud. Varje gång vi var tillsammans och varje gång det tog slut så blev jag bara en hög i koma. Jag rörde mig ibland inte från sängen. Jag blev gravt deprimerad och gjorde illa mig själv och drömde mardrömmar. Om jag äns kunde sova dvs... Det är klart man alltid blir ledsen när man mister någon man älskar. Fast det kan ju utbryta på olika sätt. Hur jag älskade Kevin var inte riktigt normalt, nu när jag ser på det såhär i efterhand. Han blev en del av mig, och varför ska man lämna en del av sig själv? Blir man inte bara halv då? En halv Angelica var ingen fungerande Angelica. Jag kan absolut inte skylla alla mina depressioner på Kevin... men jag blev väldigt skadad av den sortens kärlek. Jag kommer aldrig aldrig, hur gammal jag än blir - bli så fäst vid någon. Dyrka någon på det sättet, älska någon så mycket att det gjorde mer ont än bådade gott. Aldrig behöva någon så som jag behövde honom.
Det tomrummet han lämnade efter sig gapar ännu svart och tomt och det kommer inte att sluta göra det än på ett tag. Jag undrar om det någonsin kommer sluta göra ont. Om vi ändå hade kunnat vara vänner och jag hade haft honom kvar i mitt liv på det sättet så hade jag inte varit lika trasig nu. En del av mig önskar han fanns kvar och förevigt skulle vara solen i mitt liv. En annan del kan se på det hela som någonting positivt - att han är borta och aldrig mer kommer komma tillbaka och le mot mig igen. Få mig att skratta sådär som bara han kan. Han lever, han är ju inte död, men det känns nästan så. Jag försöker se det på det sättet, hur brutalt det än må låta. Är Kevin borta så kan jag gå vidare med mitt liv - eller snarare skapa ett helt Nytt. Jag är inte sjuk nu. Jag tänker inga sjuka tankar och planerar inte att bränna mig med cigaretter eller skära upp mina handleder. Jag Andas.
Jag kommer aldrig sluta sakna dig. Aldrig glömma bort dig. Alltid hoppas på att du ska dyka upp igen och trollbinda mig som så många gånger förr. Min stöttepelare, kärlek, Vän. Varför gick du ifrån mig?
Nej.
Förrästen.
Kom inte tillbaka. Jag behöver dig inte. Lev ditt liv och lämna mitt ifred.
Jag saknar dig.
Jag har en jättefin pojkvän som makes my heart goes boom boom boom.
Fast samtidigt som jag älskar honom villkorslöst och skulle kunna gå i döden för honom, så älskar jag honom ändå "lagom" mycket. Om det nu finns någonting sådant. Jag älskar Tobias på ett sett som inte gör mig sjuk, jag är inte beroende av honom och skulle nog inte bli en stalker om vårat förhållande tog slut. Jag är kär i honom och vill dela resten av mitt liv med honom och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Men våran kärlek är inte sjuk.
Min kärlek till Kevin var sjuk. Inte i början men mot slutet. Han är någon jag aldrig kommer glömma, någon jag aldrig kommer sluta tänka på. När han inte var min så var han bara tvungen att bli min igen. Jag kunde inte få det ur mitt huvud. Varje gång vi var tillsammans och varje gång det tog slut så blev jag bara en hög i koma. Jag rörde mig ibland inte från sängen. Jag blev gravt deprimerad och gjorde illa mig själv och drömde mardrömmar. Om jag äns kunde sova dvs... Det är klart man alltid blir ledsen när man mister någon man älskar. Fast det kan ju utbryta på olika sätt. Hur jag älskade Kevin var inte riktigt normalt, nu när jag ser på det såhär i efterhand. Han blev en del av mig, och varför ska man lämna en del av sig själv? Blir man inte bara halv då? En halv Angelica var ingen fungerande Angelica. Jag kan absolut inte skylla alla mina depressioner på Kevin... men jag blev väldigt skadad av den sortens kärlek. Jag kommer aldrig aldrig, hur gammal jag än blir - bli så fäst vid någon. Dyrka någon på det sättet, älska någon så mycket att det gjorde mer ont än bådade gott. Aldrig behöva någon så som jag behövde honom.
Det tomrummet han lämnade efter sig gapar ännu svart och tomt och det kommer inte att sluta göra det än på ett tag. Jag undrar om det någonsin kommer sluta göra ont. Om vi ändå hade kunnat vara vänner och jag hade haft honom kvar i mitt liv på det sättet så hade jag inte varit lika trasig nu. En del av mig önskar han fanns kvar och förevigt skulle vara solen i mitt liv. En annan del kan se på det hela som någonting positivt - att han är borta och aldrig mer kommer komma tillbaka och le mot mig igen. Få mig att skratta sådär som bara han kan. Han lever, han är ju inte död, men det känns nästan så. Jag försöker se det på det sättet, hur brutalt det än må låta. Är Kevin borta så kan jag gå vidare med mitt liv - eller snarare skapa ett helt Nytt. Jag är inte sjuk nu. Jag tänker inga sjuka tankar och planerar inte att bränna mig med cigaretter eller skära upp mina handleder. Jag Andas.
Jag kommer aldrig sluta sakna dig. Aldrig glömma bort dig. Alltid hoppas på att du ska dyka upp igen och trollbinda mig som så många gånger förr. Min stöttepelare, kärlek, Vän. Varför gick du ifrån mig?
Nej.
Förrästen.
Kom inte tillbaka. Jag behöver dig inte. Lev ditt liv och lämna mitt ifred.
Jag saknar dig.
Kommentarer
Trackback
