Ad libitum

Vi hade ett låångt samtal i telefonen ikväll. Vi verkligen pratade och lyssnade på varandra för första gången sedan jag åkte och vi kom fram till en hel del. Nu har vi båda fått en möjlighet att fundera och tänka vad vi vill både han och jag. Och om vi kommer fram till att vi så småningom vill försöka en gång till så måste vi verkligen vara säkra på det och ge och ta lika mycket båda två.
Jag vågar inte hoppas på någonting. Inte heelt än. Men...det killas i magen :* Jag har iaf bestämt mig: jag vill, om jag får möjligheten till dvs, leva hela mitt liv med dig och dela allting med dig.
Jag önskar så att vi får en chans till. Om vi får det kommer jag kämpa häcken av mig för att det ska hålla och prioritera oss och våran kärlek. Det kommer bli tufft. Jag måste verkligen visa mina bästa sidor och bli helt perfekt (de där lät lite fel men..) och jag måste ta mer ansvar och hitta egna saker att göra istället för att förlita mig på honom hela tiden och våga ta egna intiativ utan att oroa mig för vad han ska tycka eller tänka. Jag vet inte om vi får en chans till eller om jag kommer få hälsa på honom någon helg snart... Men det killas i magen och jag har fjärilar under huden... och jag vågar inte hoppas och tro...men...    åh vad jag älskar dig Tobias.