Fyfan.

Press, stress, press, press, press...
Tjat dag in och dag ut. Ingenting duger. Hon bara skriker på mig och gnäller, allt detta jävla gnäll som får min hjärna att bulta och tigga om nåd. Mamma jag älskar dig, men fyfan vad du håller på.
Jag känner mig som 13 igen och trotsig tonåring. Jag fyller 20 snart, kan du inte visa mig lite respekt och behandla mig därefter? Jag är så TRÖTT!
Jag vill inte vara här, jag vill inte bli slussad hitan och ditan. Jag vill bara ha lugn och ro och få mitt jobb och få mitt lugn och hitta min lycka, Mitt eget happiness. Mitt ljus, mitt liv, mitt mitt mitt. Bara och endast Mitt! Jag önskar jag hade någon att prata med. Jag önskar någon kunde stå still och andas med mig i två sekunder och krama mig hårt. Men alla bara springer som ett par jävla illrar till jobb, till plugg, till allting och ingen tänker på hur slitna vi är, hur mycket vi kämpar och hur ostadiga vi börjar bli på benen. Ingen stannar upp och står stilla i några sekunder.
Svartvinbärs tet bränner i halsen och smaken av socker sipprar över tungan. Mina händer skakar och jag biter krampaktigt ihop käkarna tills det gör ont i tänderna. Jag får se om jag lyckas somna inatt. Jag vill och hoppas det. För jag kan aldrig sova. Jag kan aldrig få bli lugn, inte äns då.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0