Ad libitum

Aaj...ont ont ont! Det är nu man hatar att vara kvinna. Varför kan inte killar oxå få gå igenom det här? Nu vet jag iaf att jag inte är på smällen vilket är väldigt skönt å veta, inte för att jag gjort nåt sen Tobbe men iaf. Jag har verkligen skjutit alla sådana tankar åt sidan. Jag är inte redo än, Vi är inte redo än. Lyckas vi reparera vårt förhållande så är en baby det sista att tänka på. Jag vill bli nykär igen, jag vill skratta och ha roligt med min älskling. Jag vill gå hand i hand på skogspromenader. Jag vill sitta och mysa hud mot hud framför en bra film och pussas litegrann mellan varven, hålla hårt hårt i handen när det blir läskigt. Jag vill läsa en bok en regnig dag medans han sitter bredvid och gör något annat och kunna titta upp mellan varven och le mot honom och lägga handen över hans - det saknar jag. Sådana vanliga saker. Sånt man kanske tar för givet annars betyder så mycket mera nu. Jag tänker aldrig ta någonting för givet längre, för nu vet jag hur snabbt det kan försvinna. Jag har aldrig varit så rädd förut som då när jag miste dig. Jag vill aldrig bli så rädd igen. Hur ska jag stoppa en sådan sak att inträffa en gång till?

Snart fyller jag 20 år. Snart mister jag mina ton och kliver in i vuxenlivet. När man fyllde 18 kände man samma sak, fast det gäller ännu mera nu. För nu uppskattar människor saker av en, de ställer vissa krav som man gärna vill klara av.
Jag hoppas jag inte gör er besvikna.